lite om livet då och nu
Inatt föll den "första" snön här i Karlstad (jag räknar inte de som kommit tidigare för snö, utan snarare som frost) så när jag promenerade mot skolan i mina vinterstövlar så kunde jag inte tänka på så mycket annat än Tromsö: på mörkret, på solen, på snö, på regnet, på solen, på fjällen, på husen, på universitet, på vänner, på storgata, på biblioteken, på böcker, på examen ... Och jag saknar det.
Samtidigt gillar jag Värmland, Karlstad, universitet, lägenheten, klassen, kompisarna (och allt annat) bara mer och mer. Och jag trivs väldigt bra här.
Men Nordnorge är Nordnorge. Det är något speciellt med hela atmosfären man lever i - på en liten ö inklämnd mellan två fjordar omringad av spetsiga bergstoppar och runda fjäll. Nu förstår jag min mamma som alltid sagt att "när man kommer till Nordnorge känns det som hemma".
